LUNNEFÅGLARNAS RÄDDARE

När sommaren övergår i höst kraschlandar tusentals unga lunnefåglar i den lilla staden Heimaey på Västmannaöarna på sin färd mot havet. Varje natt beger sig lokalbefolkningen ut för att hjälpa ungfåglarna. Att leta upp och släppa ut dem vid havet har blivit en folksport.

– Ingen här går naken i sin lägenhet under september, säger Sandra Sif Sigvardsdóttir med ett leende, där hon står i en främmande trädgård i nattmörkret. Strax innan tittade hon igenom häckar och buskar och sökte av terrassen med sin ficklampa. Sandra Sif och hennes syster Berglind är på ”puffin patrol”, på svenska lunnefågelpatrull, i Heimaey. Det är den enda orten på ön med samma namn, i ögruppen Västmannaöarna utanför Islands sydkust. Det är strax efter midnatt. En timme innan var Berglind fortfarande klädd i vit rock och tog hand om patienterna på det lokala sjukhuset. Nu ligger hennes fokus i stället på vilsna ungfåglar.

Plötsligt prasslar det i buskarna. Sandra Sif rusar dit och tar sig målinriktat in i de igenvuxna buskarna. Hon försvinner och endast buskens grenar, upplysta av ficklampans ljus, visar var hon söker av marken. Lite senare dyker hon upp igen. Med en lunnefågel fast omsluten i händerna lämnar hon den främmande tomten, till synes nöjd. På uppfarten möter hon husägaren som just återvänder hem och hälsar vänligt.

– Under den här perioden har alla mer överseende, säger Sandra Sif.

– Folk vet att det letas efter fåglar i deras trädgårdar och tar det med ro.

Staden har drygt fyratusen invånare. De är i klar minoritet jämfört med fåglarna. Under de ljusa sommarmånaderna rymmer Heimaey en och en halv miljon häckande lunnefåglar, vilket gör ön till den största lunnefågelkolonin i världen. På färjan in mot den lilla hamnen möts man av en gigantisk ljudkuliss av sjöfåglar som har sina bon i de branta klipporna. Havsfåglar, som de svartvita lunnefåglarna med den färgglada näbben uppsöker land enbart för att häcka, resten av året lever de ute till havs. ”Lundi”, som de heter på isländska, lever monogamt hela livet och återvänder till samma häckningshål varje år, där honan endast lägger ett enda ägg.

VILSE I NATTEN

Runt staden Heimaey ligger höga vulkaniska klippor där lunnefåglarna häckar under sommaren. När man står vid foten av de stupande klippväggarna med tusentals lunnefåglar i luften ovanför är det svårt att tänka sig att denna fågelart är hotad. I själva verket har arten minskat kraftigt och beskrivs i dag som sårbar. I femton år har man noterat en minskning i antal ägg och lunnefågelungar som överlever häckningssäsongen på södra Island.

På nätterna under fyra veckor i augusti och september lämnar ungarna sina bon för att bege sig ut mot Nordatlanten. De till synes oändliga isländska sommarnätterna är över och fåglarna orienterar sig utifrån månskenet när mörkret återkommer. Men tusentals blir vilseförda av ljusen från den lilla staden. När de väl har landat på gatorna kommer de unga fåglarna med sina kompakta kroppar och korta vingar inte på egen hand tillbaka upp i luften. På marken lurar dessutom allehanda faror, i form av fyrbenta djur eller fyra hjul. Lunnefågelns liv, som just har börjat, skulle få ett abrupt slut om invånarna i Heimaey inte åtog sig många frivilliga nattskift under denna tid.

Såsom systrarna Sigvardsdóttir. Varje natt beger de sig ut och kör kors och tvärs i krypfart igenom staden på jakt efter unga lunnefåglar. Det gäller att hitta de unga fåglarna fort och plocka upp dem från gatorna. I många av stadens garage vilar lunnefågelungar en natt i kartonger innan de släpps i det fria dagen därpå.

VARMARE KLIMAT HOTAR LUNNEFÅGELN

Det är inte stadens förvirrande ljus som gjort att populationen minskat. Biologen Erpur Snær Hansen, som undersöker vad nedgången kan bero på, minns särskilt de tidiga åren efter millenieskiftet med många döda fågelungar. Han berättar att loddan, en liten ishavsfisk som står på menyn för många sjöfåglar och som tidigare utgjorde huvudfödan för de unga lunnefåglarna, lämnade sina lekområden i de nordisländska vattnen och i stort sett försvann år 2003.

Efter att loddan försvann från Island har kusttobisen tjänat som ny huvudsaklig matkälla till ungarna. De små fiskarna, som också kallas för sandålar, kan föräldrarna febrilt ses flyga med i näbben till sina ungar. Men runt år 2005 började det se dystert ut även för kusttobisen runt Västmannaöarna. Anledningen till kollapsen av de två fiskebestånden beror till stor del på att två faktorer sammanfaller, dels den stigande havstemperaturen mellan åren 1996 och 2003 i takt med klimatförändringarna och dels att blomningen av växtplankton är fördröjd med två veckor. Dessutom är de små fiskarterna av kommersiellt intresse då de fångas för att malas till fodermjöl i fiskodlingar. Finns det inte tillräckligt med föda skippar lunnefåglar vissa år att häcka, medan andra överger sina ägg eller också svälter ungarna.

– Jag kommer ihåg att fyra av fem fåglar övergav sina ägg på Västmannaöarna under en säsong för tio år sedan och bara lämnade kolonin, berättar Erpur Snær Hansen.

Han är orolig att nedgången av lunnefåglarna kommer att bli ännu mer drastisk framöver, när så många häckningssäsonger på Västmannaöarna och andra delar av Island har varit utan större framgång. Vissa säsonger har varit så dåliga att enbart några hundra ungfåglar har klarat sig.

NYA TRADITIONER

Människorna på Västmannaöarna har sedan urminnes tider livnärt sig på fisk, lunnefåglar och deras ägg och fångsten av lunnefåglar är en lång tradition. Deras kött räknas som en delikatess och serveras på en del restauranger runtom landet. Tidigare var det tillåtet att fånga fåglarna under nästan två månader om året. I och med minskningen av populationen har arten de senaste åren bara fått jagas under en vecka i augusti.

– Det finns dessutom en regel, berättar Sandra Sif.

– Bara de fåglar som flyger runt i cirklar nära klipporna får fångas, eftersom dessa inte har ungar. Man får inte fånga lunnefåglar som har näbben full med fisk då de är på väg till boet för att mata sin unge, fortsätter hon.

Plötsligt flyger något över våra huvuden och landar med ett magplask i det höga gräset. Det påminner om en slapp handboll som går tom på luft när en ung ”lundi” landar klumpigt på slänten och ligger kvar där. Sandra Sif är snabbt på plats. Hon saktar ner den sista biten och närmar sig försiktigt. Sedan hon var tre månader gammal har hon varit med och samlat in de vilsna fågelungarna, vilket är gott om tid för att utveckla och förfina sin egna teknik för att fånga in de knubbiga djuren. Hon bländar dem med sin ficklampa för att försiktigt kunna närma sig tills fågeln är inom räckhåll. Sedan tar hon fort fatt i den med ett fast grepp innan den hinner uppfatta henne och slippa undan. Det tar inte lång tid och fågeln har fått ett tillfälligt tillhåll i en papplåda. Det skedde dock inte utan protest mot hanteringen genom att den klös och bet Sandra Sif i handen under den korta sträckan till bilen. Hennes fordon är fylld av kartonger och från en del av dem hörs dova ljud när fåglarna förflyttar sig i den.

– Vi sätter högst fyra i samma låda, så att alla har var sitt hörn och det inte blir för trångt och stressigt för de små rackarna, poängterar Sandra Sif.

– Kartonger är hårdvaluta i Heimaey och samlas året om, fortsätter hon.

– På jobbet får man ofta höra kollegor ropa ”Släng den inte” flikar Berglind in och skrattar.

Kort därefter hoppar de in i bilen eftersom Berglind har fått tips om var en unge nyligen har synts till. På vägen genom staden avslöjar andra bilars långsamma hastighet att deras förare ägnar sig åt samma aktivitet.

– Egentligen är vädret för bra i natt. Det är bäst när det är lite blåsigt och regnar. Då hjälper vinden till att blåsa fåglarna från kanten av grotthålet. Dessutom är de lättare att upptäcka i mörkret när regndropparna får ljuset att reflektera på fjäderdräkten, förklarar Berglind.

REKORDSYSTRARNA

En känsla av att åka i en patrullerande radiobil infinner sig när vi och andra kör runt utan egentligt mål i nattens mörker. Som en ständigt närvarande kulissvägg tornar berget Heimaklettur upp sig, överallt synligt i staden över husen, som ett bekant landmärke. Imposant omger klippan den lilla hamnen. Lite längre upp från hamnen syns två bilar stanna mitt på vägen från var sitt håll om ännu en fågel och förarna skyndar sig ut för att fånga in den. Även Berglind är tvungen att bromsa när fågeln hon har fått tips om plötsligt dyker upp genom rutan framför. Den här lilla individen verkar ha återfått sina krafter i den ovana omgivningen och försöker envist komma undan. En kort sprint senare är även denna i säker förvaring och letandet fortsätter.

Förutom varenda gata i orten letar de mellan allt möjligt lösöre i hamnen, under lådor och mellan containrar, på ett fabriksområde och parkeringsplatser, bakom och mellan hus. Det är inte sällan de kör femtio kilometer under en natt i en ort som endast har några få kilometer gatunät. När jag följer med systrarna denna natt är det inte förrän halv fem på morgonen som de ägnar en tanke åt hemfärden. Måhända att det är energin efter många långa ljusa sommarnätter som nyligen har ersatts av höstmörker som låter dem fortsätta timme efter timme, natt efter natt. Deras hängivenhet till fåglarna och uthållighet i letandet har gett dem rekordet för flest insamlade lunnefågelungar de senaste åren, hela 261 i fjol och ännu några fler året innan.

ETT NYTT LIV TILL HAVS

Livet för lunnefågelungarna som har tillbringat natten i garaget kanske börjar på riktigt först dagen efter. Efter en sex veckor lång väntan i grotthålet i klipporna, en kraschlandning samt en tillfällig fångenskap väntar ett liv till havs, som kan bli över tjugo år långt. Men innan det är dags ska fåglarna vägas för att avgöra om de kommer klara sig själva eller behöver tas om hand ett tag till.

– Om de väger under 220 gram eller är nedsmutsade av olja efter att ha landat i hamnbassängen tar vi dem till Sea Life, berättar Sandra Sif medan hon försöker hindra ett av nattens bevingade fynd från att rymma från köksvågsskålen på terrassen. Fågelstationen i det marinbiologiska centret Sea Life Trust vid hamnen kan ta hand om dem tills de är redo för livet i friheten.

Friheten. Den väntar oftast på eftermiddagen. Sandra Sif och Berglind ackompanjeras av barn med dragvagnar fullstaplade med kartonger som sätter sig i rörelse mot kusten. När gruppen har stannat tas fåglarna upp en efter en och ser plötsligt stora i barnens händer. Barnen står på led vid den branta kustkanten. Bakom dem glittrar solen i Nordatlantens stilla vatten.

– Håll upp den, visa den havet och kasta sedan upp den i luften, hör man Sandra Sif instruera, följt av ”Ett, två, tre!“.

Hon ler när fågelungarna lyfter i luften. Även om systrarna och barnen har släppt tusentals fåglar fria genom åren så följer de alltid de frisläppta med blicken tills de inte längre går att se.

När hundratals unga lunnefåglar kraschlandar runtom i staden varje natt har systrarna svårt att lägga sig på kvällen.

– Sova och ta igen oss kan vi göra i oktober, säger de samstämmigt.

Det ska visa sig att de får lön för mödan. När säsongen lider mot sitt slut har alla frivilliga tillsammans – likt året innan – räddat nära 8 000 unga lunnefåglar från Heimaeys gator och gränder. Det är många fler än åren innan och överensstämmer med observationerna att de senaste årens häckningssäsonger åter har varit mer framgångsrika för Islands ikoniska fågel.

[Published in Swedish magazine 365 by Naturkompaniet, Autumn 2021]