I ILULISSAT HÄRSKAR HUNDARNA

Ett tunt snötäcke ligger över Ilulissat. Det är tjugofem minusgrader men det blåser inte. Ilulissat ligger 200 kilometer norr om polcirkeln i Västgrönland och är hem för 7 500 själar, varav två tredjedelar människor. Resten är grönlandshundar.

När Ole Gamst-Pedersen lämnar sitt röda hus på en liten höjd med utsikt över hela Diskobukten harmonierar hans hundar med den tusenstämmiga hundkören, som hörs från varje hörn i byn. Här är det aldrig tyst. Alltid ylar och skäller det hundratals hundar från alla olika håll.

Ole står i sina isbjörnsbyxor, och hundarna förstår att de ska på en tur med hundsläde. De skäller, hoppar vilt och löper i cirklar där kedjorna stoppar dem. Ändå ger de sig inte, eggar upp varandra ännu mera.

Ett tag senare är alla nio klädda i selar och spända framför hundsläden, efter ett kort och intensivt slagsmål mellan den gamla och den nya alfahannen. Pälsarna bär röda blodspår efter kampen där Ole fick ingripa med en skyffel.

– Det händer med jämna mellanrum. Den gamla alfahannen försöker återvinna sin före detta position som den nya tagit över, berättar Ole.

Han har haft hundar i arton år, lika länge som han har bott i Ilulissat. Hemlandet Danmark lämnade han redan för 28 år sedan och flyttade till Grönland, efter att ha träffat sin blivande fru Thrine som är grönlänning.

– Tidigare hade jag över 20 hundar, men jag fick göra mig av med många för att vintrarna blir allt kortare och maten till hundarna dyrare, suckar han.

Slutligen bär det av med hundspannet. Medarna skaver mot vägens asfalt och ger ifrån sig ett oljud tills de når början av slädspåret. Hundarna börjar löpa så fort de känner snön under sina tassar, och Ole stoppar dem inte. I något som liknar ett konststycke hoppar han från baksidan av släden upp på framsidan och sätter sig bredvid Thrine.

Hundarna springer fortare och for- tare, släden susar genom snön och över små pinnar och vippor som sticker upp genom det tunna vita täcket.

– Det var mer snö för några år sedan. Nu syns det stenar och bruna ställen överallt. Våra berg brukade vara helt vita förr, berättar Ole och ser bekymrad ut.

Piskan flyger och smäller i luften. Hundarna byter plats med varandra och snärjer in linorna allt mer.

Thrine lyfter handen för att hälsa en mötande slädåkare. Hundarna har redan lagt märke till den men fortsätter nästan oberörda på sin rutt. Bara huvuden vrids snabbt.

Plötsligt smattrar Ole några ord på grönländska till hundarna och småningom saktar farten ner och släden stannar. Mödosamt försöker han reda upp de tilltrasslade linorna medan Thrine ger hundarna torrfoder som belöning. Hundarna ligger helt stilla och väntar på Oles kommando att turen ska fortsätta.

Efter några timmars körande stannar släden på nytt framför det röda huset med de blå fönstren. Ylandet som varit frånvarande under turen hörs nu återigen överallt. Trots att hundarna är trötta skäller de galet. De anar vad som kommer bli belöningen för dagens ansträngning: sälkött och fisk. Redan i luften fångar de bitarna som Ole kastar till var och en. Hundarna glufsar i sig det råa köttet. Tystnaden som följer varar inte länge.

[Published in Swedish newspaper Borås-Tidning (2014-01-25) and Finnish newspaper Hufvudstadsbladet (2015-02-03)]

The item was added to the cart